Jag skrev om sinnligheten i mötet med soluppgången senast. Men för mig har känsligheten i månens rytm och cykler varit mer närvarande en tid. Förra veckan dök hon plötsligt upp i fullt majestät över bergen när vi satt och åt en sen middag. Sen dess har ett mjukare skimmer lagt sig tillrätta, som ett slags afterglow.
I höstas var jag som vanligt med online på en konferens jag deltagit i oavsett vilken arbetsgivare jag jobbat åt under de senaste åren. Jag kunde inte välja att följa de fördjupningsteman jag var mest intresserad av digitalt utan hamnade på AI-spåret som var öppet för alla. Mina förväntningar var ganska låga och jag förberedde mig för att jobba med annat lite vid sidan av. Men det blev inget sidan av för ganska omedelbart fångades jag av mänskligheten i tonen och samtalen om det artificiella.
AI-spåret kurerades av John Mack och hans medarbetare i organisationen Life Calling. De var då i början av ett initiativ Notes to Humanity som blivit en interaktiv utställning och nu lanserats i USA för att turnera runt i världen de kommande åren. Tajmingen kan inte vara mer klockren med tanke på hur världsläget förändrats sedan dess. Mellan briljanta föreläsningar och proffsiga panelsamtal så delades de vackraste tankarna liksom i förbifarten, i mellansnacket. En framstående företagare från Silicon Valley varvade föreläsningen om sina lyckade start-ups med berättelsen om sina misslyckade självmordsförsök. Hennes ord fångades upp och blev en gemensam stund i tystnad där vi alla bjöds in att hedra våra misslyckanden längs vägen. John Mack själv berättade en liten anekdot om en spegel som hans dotter fått, som mynnade ut i en liknelsen med månen som följt mig sen dess. Att månen reflekterar solens ljus liksom spegeln reflekterar vår blick. Ibland kanske vi ser oss som halva eller bara en skärva, men att det är ett perspektiv.
Höjer vi blicken är vi alltid hela, som månen om man ser den från solen.
Liksom vi kan förstå hela träden först om vi låter blicken djupna ta in rötter, skuggor och mörker likväl som ljuset silat mellan vårens skira lövverk och körsbärsblommor.
Förra veckan deltog jag tillsammans med 34 000 andra kvinnor från hela världen i Shadow side of the Feminie Summit. Explore the hidden, repressed and exiled parts of the feminine som arrangerades för femte gången av Somatic Institute for women. Det var första gången jag deltog och jag älskar verkligen de här sammanhangen där människor träffas, fördjupar och delar kunskap med varandra. För några var det morgon för andra sen kväll men från jordens alla hörn samlades vi framför våra skärmar.
Jag lyssnade med särskilt intresse på andra facilitators, möjliggörare, processledare som bottnar i både flow och struktur, som bjuder in hela människan i sina professioner, möten och verksamheter. Natalie Abraham beskrev hur hon ställer sig frågan How do I let life in? i ett samtal om Softness as Rebellion. Och Rachel Rickards beskrev känslan i kroppen när man närmar sig sårbar mark som en viss anspänning, ett fladdrande i maggropen, lite snabbare hjärtslag. En aktivering av nervsystemet. När hon var yngre kopplade hon de reaktionerna till rädsla och undvikande. Men att det nu är just där hon är aktiv och verksam numera. Det är i skavet eller sprickorna när man gläntar på masken/rollen/ytan som livet bjuds in.
Michaela Boehm talade om att på djupet äga just sina egna egenskaper och kvaliteter, inte fastna i andras bilder av vad man borde vara, en slags performativ identitet. Hon sa det så snyggt på engelska: deeply own your own qualities och:
”Being everything is my birth right”
Vi är alltid hela, oavsett vad som döljs i våra skuggor eller vårt inre. På svenska är det ju så elegant att ordet hela betyder både att läka och det hela. Kanske döljer det sig en djupare mening däri. Tänk om det är det så enkelt att vi läker när vi ser och omfamnar helheten.
För att avsluta min spaning om att AI låter det äkta genuint mänskliga och sårbara träda fram i en ny aktualitet citerar jag Aase Berg från Dagens Nyheter häromdagen:
”Den som har fördjupat sig i AI-promptning vet att exempelvis Chat GPT inte kan härma originaliteten i litterära verk eller tonfallet hos en författarröst. Den kan skapa snygga texter, i bästa fall smarta, men är sämre på brister och arytmier. Den är bra på perfektion men usel på att fula sig.
(…)
Tack och lov finns det en tredje väg: i stället för att strömlinjeforma sig förbi det mänskligas gräns kan man låta själva skrivandet överlista algoritmernas slimmade storytelling med ren oförutsägbarhet. Att dokumentera det skavande livets nyckfulla dramaturgi har blivit en allt starkare motståndshandling mot den blankslipade framgångssagan.”
Låt oss möta varandra och våren som hela människor och tillsammans utforska våra vardagsliv och skapa möten, arbetsplatser och samhällen där hela människan får plats.
Vad gör dig mänsklig?
Dela gärna dina tankar i Notes to Humanity hos Life Calling och låt din röst ta plats i deras globala arkiv.
