‹ Tillbaka

När livet strålar samman

 

När man som jag har ett livslångt, oupphörligt, aldrig sinande intresse för hur möten mellan människor sker då är det väldigt fascinerande med mönster.

Mönster som i trender.

Mönster som i vanor och rutiner.

Mönster som i instruktioner, organisering, ritningar, skisser och kartor.

Nervsystemets reaktionsmönster.

Känslomönster.

Minnen, drömmar.

Eller mönstren i naturen som omger oss, årstidernas färger längs våra promenadvägar.

Mönster möter oss och möts med oss.

Spåren finns där, vare sig vi uppmärksammar dem eller inte.

 

Förra veckan ägnade jag två dagar till att välkomna inspiration och ny kunskap tillsammans med några kollegor. Vi åkte ner till Stockholm för att gemensamt uppleva utställningen Process, Material, Craft - studier i möbler, interiör och föremål. Utställningen var egentligen inte en utan tre, i ett samarbete mellan eleverna på Beckmans, Konstfack, Malmstens – Stockholms ledande designhögskolor. De visades i Moderna Dansteaterns lokaler på Skeppsholmen, granne med mitt gamla kontor från åren kring millennieskiftet. En tid då jag sprang mer frekvent på elevutställningar och vernissage än jag gör idag. Jag ser mig omkring och en kort stund smälter nu och då samman. Jag hör mig själv i mogen ålder berätta om vilka stora krukväxter jag hade där när jag var ung och i början av yrkeslivet. En gigantisk avokadoplanta som sträckte sig mot taket och en myrten som knappt rymdes i famnen. Myrten skänkte jag till Rosendals Trädgårdar när jag bytte jobb.

 

Tråden som började spinnas när vi gick runt i utställningarna var den skapande processen.

Livets egen rörelse.

Hur idéer tar sig fram till gestaltning.

Hur lera blir till en gardin.

Hur frön växer.

Hur någonting nytt blir till.

En krumelur, en spiralform, en linje i olika varianter ritad för hand, slingrar sig fram, vänds och vrids och hittar till slut bärighet, blir till en piedestal i stål som bjuder in lekfullhet, intuition och funktion i någons hem.

 

På kvällen träffade jag en vän och under ett långt vindlande samtal om liv, relationer och passioner så hamnade vi i några olika böcker som fångade upp tråden och vävde vidare. Vi bläddrade i ”Expeditionen. Min kärlekshistoria” och ”Vitön: den fristående fortsättningen på Expeditionen” av Bea Uusma. För mig var det första gången jag bläddrade i de här tunga och otroligt vackert formgivna volymerna som bjuder in till den kreativa, kunskapande process som drivit författaren att om och om igen leta sig fram, göra nya expeditioner, upptäckter och fynd. Pröva nya hypoteser, försöka förstå och låta sig färdas med frågor som förblir utan svar…

 

Vi kom också in på lagandets konst. Lagande av både mat, kläder och hjärtan…

Medan vi pratade satt min vän med en färggrann stickad sjal hon fått av sin mamma. Trasiga hål försvann, sjalens blev hel igen. Jag bläddrade i boken ”Mending matters. A Slow Fashion guide for a well-loved wardrobe” och studerade de helande stygnen enligt Sashiko, en traditionell japansk metod för att laga trasiga kläder som vandrat ut i världen och blivit trendig. Stygn som små riskorn. Och för varje blad jag bläddrade i boken växte inspiration, vilja och handlingskraft att ta itu med min 15-åriga sons trasiga jeans hemma i högen av dåligt samvete. Skapa nytt genom att vända åter. Från Japan kommer ju också hantverket att laga trasiga keramikföremål med guld. För att laga, smycka, förgylla minnet av ärren, lärdomarna, rynkorna. Skönheten i livets rörelse, fäst på lera.

 

Alltså det här med leran. Konstfackselevernas utställning hette ”Clay City – An exploration of clay. Design proposals as a way of rethinking our relationship with Earth, both as a material and a ground to build upon”. Leran fortsätter mönstret från en av förra årets inspirationsresor. Den konferensen inleddes med en lång majestätiskt fint gestaltad föreläsning om just lera. Eller om att skapa förutsättningar för liv, skönhet, hållbarhet och konsthantverk i mötet med ett material vi har så nära tillhands.

Jag läser namnen på skylten "Sponsors & gratitudes" och ler, i leran ser jag spåren vidare till nästa dag. En av lerans läromästare är också en del av Tillitsverket som arrangerar morgondagens workshop på Artipelag, "Kraftsamling för det mänskliga – att bygga freden". Jag bodde på Värmdö under åren jag jobbade på Skeppsholmen. Jag minns att jag tog båten in till stan.

 

Mönstret börjar svinga sig mellan raderna.

 

Dagen efter. Jag hoppade rakt in i en pågående process, en kunskapande, samskapande spiral av lek, tillit och möten. Morgonens första ord kom från gårdagens insikter. Pernilla Glaser hade pratat om vikten av att gå vilse. Att när vi ska börja något nytt och inte vet vart vi ska behöver vi vara öppna för att vandra vilse. Annars går vi bara kända stigar.

Orden om att våga vandra vilse vävs direkt samman för mig med piedestalens lekfulla spiraler, med Bea Uusma som efter fem försök fortfarande inte kunnat fullfölja sin expedition till Vitön men bär den med sig som en riktning, en intention, en dröm, en slags inre kompass :

 

”Vitön lyser. Mitt ute i ishavet, trots att ingen ser det. Nu när jag sitter i Stockholm och skriver det här, så lyser det om Vitön. Det är ingen som ser det. Men den lyser.”

 

Vi målar en tavla tillsammans, stor som en vägg. Bara färger, inga former. Vi målar freden, i början spretar den åt alla håll och alla målar sin fred. Men det vi lär oss när vi stannar och reflekterar över vad vi håller på med, det är egentligen att lyssna. Att svara an på varandras penseldrag, bidra med just den färg vi själva blandat, bjuda upp, bjuda in, lämna space för varandra. Vi vet inte vad vi målar men vi utforskar ovissheten. Tillitsverket hjälper oss lekfullt och tryggt att våga vandra vilse, att upptäcka efter hand vad som vill bli till.

 

Dagarna i Stockholm adderar nya konturer och krumelurer till mitt livsmönster.

Jag såg det i trä, lera, papper och tyg. Och jag såg det i färger och i människor som mötte sig själva i mötet med varandra. System måste få syn på sig själva för att kunna förändras.

 

Det är i mötet med varandra vi kan skapa fred.