Landskapande

Foto Johanna Syrén

Vandring genom världsarv, minnen & landskap

Jag växte upp i en trädgårdsmästarsläkt i Hälsingland. Växthusen var för oss barn i familjerna ständigt föränderliga labyrinter av gångar, bord och växter där vi kunde springa och leka. De var hela världar av dofter, färger och ljus. Av spirande liv. Och gemenskap. Men också mycket hårt arbete och saker som var svårare att begripa. Livet i vår trädgårdsmästarfamilj styrdes helt av årstiderna, vädret, nattfrosten. Och av något mer. Av tillväxt. 

 

"Somrigt" det var ett riktigt Astrid Lindgren-ord tyckte min lärare i litteraturvetenskap på Stockholms universitet. Det passade inte riktigt in i det akademiska språket. Jag blev aldrig riktigt övertygad om att jag gjorde det heller. Efter universitetetsåren sökte jag mig till Capellagården, en folkhögskola för gestaltande arbete, som grundades av Siv och Carl Malmsten 1960. Där fick jag fördjupa mig i trädgårdsodling, möta alvaret och Ölands odlingslandskap som fem år senare, skulle bli upptaget på UNESCO's lista över världsarv. Jag visste inte då att ett det fanns ett till odlingslandskap hemmavid som skulle få vänta ytterligare ett drygt decennium på att få bli världsarv. Först skulle jag frilansa som förlagsredaktör, skribent och projektledare i Stockholm några år.

 

Världsarvet Hälsingegårdar invigdes 2013 och då hade jag nyligen tillträtt som ansvarig för verksamheten på Stenegård i Järvsö där den stora invigningsceremonin ägde rum. Hälsingland hade kallat mig hem strax efter millenieskiftet. Jag hade blivit kulturbyråkrat, mamma och fru. Ett helt decennium kom nu min väg att flätas samman med mitt ursprung; Hälsingland, odlingslandskap, hälsingegårdar, världsarv, fäbodvallar, kulturliv och besöksnäring. 

 

Gåvan att få låna ett hus vid havet på den irländska västkusten fick jag när jag lämnade Stenegård. Ett år senare, efter ett intensivt år som platschef vid etableringen av en ny hotell- och restaurangverksamhet i Undersvik bokade jag resan. Det irländska odlingslandskapet mötte mig med öppna armar och jag vandrade mellan himmel, hav och hagar under ett par veckor invid Cliffs of Moher (som finns med på UNESCO's lista över geoparker.) 

De bästa idéerna kommer ofta till mig på promenader i öppna, betade odlingslandskap. På Irland, vid Atlantkusten, där vilda vågor och vindar möter lugna betande kossor vars hagar slutar vid de dramatiskt stupande klipporna, mognade idén att ta steget vidare till livet som egen företagare igen. Att avsluta yrkeslivet som jag började. I egen regi. 

 

Den här hemsidan är klädd i bilder och foton från de odlingslandskap jag vandrat i. De landskap som när. De landskap som bär. De landskap jag är.